bofink

Jag har alltid varit den som brusat som en vårbäck när man tittat på sorgliga filmer. Försökt gömma mig bakom stora soffkuddar för att ingen ska upptäcka att jag gråter ögonen ur mig när Mofasa dör i Lejonkungen, och låtsats att jag måste hämta nåt i köket när det blir som mest tragiskt i Den gröna milen. Men jag trodde någonstans att jag skulle bli hårdare med åren, att jag tillslut skulle kunna se en halvmesig film utan att maskaran strömmar ner längs kinderna. Tydligen inte. Såg nyss barnfilmen Bridge to Terabithia, och självklart börjar jag läcka som ett såll när flickan dör i slutet (ooops, spoilervarning). Jag drar förbi draperiet till sängen så att inte Perre ska se att sovalkoven håller på att svämma över av saltvatten, men mina högljudda snyftningar och snörvlingar avslöjar mig. Såklart. Suck. Är jag obotlig?