"Och det regnar här i Stockholm idag..."

Anlände igårkväll till hufvudstaden efter tio timmar i en y-buss. Och ja, min bak var precis lika död som en bit granit. Sanna och Alicia mötte upp på centralen, och efter en snabb tur med tunnelbana och buss hittade vi fram till lägenheten. Att då få ta del av en renbäddad 1.60 cm madrass kändes ungefär som om jag gläntat på dörren till paradiset.

Nyss intagit en frukost bestående av smörgås (var smöret gammalt??) och väntar nu på Sanna i ett regnigt Frescati. Vaknade inatt av att hon var borta, hade tydligen smitit ut till Linus. Så nu har jag lägenheten för mig själv när Alicia är på jobbet. Jihu! Hm...

Snart blir det iallafall staden och någon utgång som tydligen var planerad i två månader.

Justja, blev utmanad av sanna att skriva en lista med saker jag önskar jag kunde göra. Enjoy!

   Jag önskar jag kunde...

    1. Sjunga. Det skulle spara så många igenrostade duschrör och sårade öron.
        Men det är ju så roligt...

    2. Somna på beställning. Istället för att ligga vaken och fundera över all världens
        djupa, filosofiska frågor skulle jag vilja snarka gott. Finns det ett liv efter detta?
         Vad vill jag med mitt liv? Ska jag äta kladdkak eller gröt till frukost imorgon, är
        gröna grodor verkligen gröna, osv. Zzzz...

   3. Sluta rätta språkfel. Jag har bättrat mig, men det bor fortfarande en liten
       besserwisser inom mig som tycker att det är en skyldighet att uppmärksamma
       folk om att de uttalar fel och ordbajsar. 

   4. Höra bättre. Det är pinsamt att säga "Va?" 26 gånger i sträck.

   5. Pussa Perre när han är i Göteborg och jag är i Umeå. Tack gud för telefonen. 
       (Se dock punkt fyra för att lista ut smärre komplikationer)


Nej, nu har Sanna kommit hem och vi ska åka och göra stan osäker med våra feta studentplånböcker. På återseende!

Finbesök

Hemma över helgen, med plugg, lussekattsbakande och fest hos Cissi på lördag som hägrar. Mummi.

Haft besök av mina två favoritkineser i veckan. Då de skulle ha föreläsningar i Umeå i veckan, passade det ypperligt att de fick husera i mitt minimala studentrum. Efter lite trolleri med knäna fixade vi fram sängplatser för tre och sedan blev vi bortbjudna till deras bekanta på god, kinesisk mat. Jag vart förälskad i allt, utom sjögrässoppan. Den må vara nyttig, men det kändes mest som att svälja hala ostron.

Sedan tycktes det att mitt namn var för svåruttalat (?) så jag fick det nya, lätta (??) namnet Fiona. Jag klagar inte, det är mycket bättre än Yomama...


image6

Hur man överlever en kall natt i Umeå

Und jetzt ist es winter!

image5

Roadtrip

Igår styrde jag, syster Sandra och pappa kosan mot grannstaden Sundsvall och IKEA. Far ska byta boende, och var ligger det mest lämpade inköpsstället vid ett sådant tillfälle om inte hos just farbror Kamprad?

Efter en stadig lunch bestående av tårtbuffe´ strosade vi igenom IKEA på pryljakt. Jag pekade, och pappa plockade. Man är väl en god dotter =) Själv köpte jag inte mer än ett par ramar och några tygbitar, men det räcker nog för att hålla mig sysselsatt ett tag.

image3

Pappa ville hellre vila i moderiktig soffa än jogga runt

image4

Nej, Råttatouille!

Kvällsfilosoferande

Lika bra att gå ut hårt och skriva två (!) inlägg på samma dag; ska man göra det, ska man göra det ordentligt.

Dagens livsåskådande frågor kretsar mest kring tv:

1.Varför tvångsmatar Tv3 oss med urkassa, svenska kärleksbalader i Ensam mamma söker?
2. Varför kommer jag vara tvungen att vänta 237 år innan säsong 2 av Heroes sänds på tv4?
3. Varför rodnar jag när jag ser bonde-Fredrik i Bonde söker fru?
4. Vart tog Kyle XY vägen?

image2

"Hey, you wanna see my bellybutton?"

Nystart

God morgon

Startade en ny blogg för några månader sedan, men det har liksom inte blivit av att jag aktiverat mig här. Men nu så tar jag ett steg närmare cyberrymden, igen! "Jiwe"  har bytts ut mot "Bofinken". Tycker att jag är lite av en småfågel, sådär lagom mjuk i kanterna och smått disorienterad. Dock utan att begåvats med någon väsentlig sångröst.

Iallfall. Häromdagen när jag åkte min sedvanliga buss hem från Umeå, hamnade jag några säten ifrån ett par tjejer i min ålder. Uppenbarligen kände de varanda inte särskilt väl (kursare?) men den ena tjejen berättade ändå vitt och brett (och högt!) om sitt miserabla liv. Jag, som aldrig tidigare sett människan och än mindre vet hennes namn, kan numera rabbla hur många syskon hon har, hur hennes alkoholiserade/cancerdrabbade pappas vredesutbrott ser ut (dock slog han aldrig henne), hur hennes halvsyskon åker ut och in på kåken och hur hon flyttat ifrån hennes mamma när hon gick i nian. Det är alltså mer än vad jag vet om många av mina kompisar. Varför berättar man sånt för okända människor? Är det frågan om något slags desperat gripande efter uppmärksamhet? Varför?!

RSS 2.0