bofink

Hipp hipp hurra, och så vidare. Idag är det min födelsedag. Firandet av den dag man för X antal år sedan beslutade sig för att ploppa ur sin mammas mage har en tendens att avta med åren. Det är inte längre så att man sju dagar innan går runt med ett fjärilshus i magen i förväntan, eller vaknar klockan fem på morgonen och lyssnar efter prasslande familjemedlemmar på nedervåningen. Nä, istället blir det mer ett konstaterande att ännu ett år har gått, man äter lite tårta och hoppas få träffa några av sina nära och kära man inte längre lika ofta ser till. Men det är ju inget som inte säger att man fortfarande inte får skriva önskelista:


* Att jag nån gång hittar "mitt" körsbärstyg, så jag kan sy mina köksgardiner.

* En normal dygnsrytm. Vilken 21-åring går gärna och lägger sig halv tio en fredagkväll!? 

* En (flera) puss (-ar) av Perre imorgon som får knäna att vikas under mig

* Fred på jorden, all världens sjukdom åt fanders, Moderaterna åt skogen, osv.

* En blommig klänning jag kan strosa runt i nu lagom till våren

* Ett prickigt paraply önskar jag mig INTE, eftersom jag köpte det själv igår. Det mer eller mindre bönföll mig, och jag är inte mer än människa

* Att jag spikar tentan på fredag


Annars har jag nog det mesta

När studentbörsen är tunnare än vanligt kan det kännas motigt när man då blir tvungen att släpa sina tunga ben till jobbet. Inte sällan blir man där oväntat bjuden på rejäla bajskalas, eller möter en narcissistisk gubbe som ber en dra åt skogen för att man inte kan springa och köpa ett paket cigaretter åt honom. Men trots alla besvärligheter trivs jag ändå allt som oftast.
  
      Jag gillar:


* När vi har disco till Crister Sjögren om eftermiddagarna (mest jag, faktiskt)

* När favorittanterna skrattar så de gråter när jag dyker upp som övergödd tomte i för stora skor på julafton.

* När en boende på min följdfråga "Var det en påsk?" svarar "Nej, på en eftermiddag", inser sitt misstag och fnissar till.

*När det flörtas, hålls händer och rodnas lika mycket som i en genomsnittslig mellanstadieklass.

* När jag klarar mig en hel dag utan fläckar från diverse kroppsvätskor på arbetsrocken.
 
* När jag gör min hårfärg rättvisa genom att på frågan "Är du släkt med Sylvia Vrethammar?" svara, "Nej, är hon från Anundsjö?"

*Att känna en rynkig hand över kinden och höra en viskande röst som säger godnatt och hoppas att vi ses nästa dag.

Nyss hemkommen från en extremt norrländsk skotertur, tur-och-retur till mormor. Påpälsad till tänderna med dunjackor och täckbyxor såg jag ut som en korsning mellan en super-sized julgranskula och michelinmannen när jag dånade fram med skotern (Jag svär, jag körde säkert 30 kilometer i timmen!) Nästan omsprungen av grannens katt insåg jag ändå att jag nog hör hemma med båda fötterna på jorden...

Circus två månader har hunnit förflyta sedan jag och min respektive flyttade ihop och blev sambos i Göteborg, och hittills har allt gått över förväntan. Dagarna fortlöper lika snabbt som en kalv på grönbete, och staden lyser allt som oftast med sin (bildliga, det regnar mest) charm. Lägenheten är luftig och ljus och skiljer sig antagligen inte särskilt mycket i övrigt mot andra studentlägenheter. Det enda som jag antar kan få folk att höja på ögonbrynen är att vi valt att inte ha TV (eller, tja, Perre valde först, och nu inser jag att det är helt okej) Likt en amishflicka får jag sitta och läsa en god bok istället för att slänga mig i soffan framför det 256:e avsnittet av "Two and a half men". Visst känns det ibland bakåtsträvande, men jag har aldrig läst så mycket som nu. Go gamla strömlösa bondesamhället!

Och Sanna, jag håller inte riktigt med dig apropå ojämn fördelning av arbetssysslorna hos dina sambo-vänner. Om man kan komma överrens om att vissa saker är tristare eller roligare än andra, så ser jag inget fel i att man inte delar allt arbete rakt av. Vi har ingen bil att tvätta, men hade vi det är jag övertygad om att jag skulle tvätta den lika ofta som Perre. Och skulle vi mot förmodan besluta oss att tapestera om i våran tändsticksask-stora lägenhet är jag inte främmande för att kavla upp ärmarna.





Tre Amish-herrar som inte väntar på nästa avsnitt av Gilmore Girls...

Som den fattige student jag är (en vid det här laget förövrigt utsliten fras) var det nära att hela bokrean gick mig obemärkt förbi. Tack och lov räddade en halvdan lön i onsdags mig, och jag kan stoltsera med åtminstone några fynd. Böcker jag ringat in i Akademibokhandelns utskick, likt en femåring i leksakskatalogen innan jul, hade såklart hunnit ta slut när jag äntligen masat mig dit, men jag fick ändå med mig lektyr för närmsta framtiden. Jonas Gardells Om Gud ser jag fram emot att filosofera mig igenom, liksom feelgood-böckerna Tillsammans är man mindre ensam och På spaning med Bridget Jones. Sistnämda prackade Linn på mig, och henne säger man inte nej till...

Nyss frossat mig igenom Carl-Johan Vallgrens Den Vidunderliga kärlekens historia. Underbar bok som jag sträckläste från pärm till pärm, för att bara pausa när vissa naturliga behov gjorde sig påminda. Minst sagt läsvärd.

Kärleken övervinner allt