bofink

Sitter med en morfologiuppgift och borde plugga, men känner för att göra allt annat än just det. Är det inte lite lustigt, det här fenomenet med att "måsta" göra något? Själv är jag en sådan människa som ofta och gärna läser facklitteratur på fritiden, inte sällan om sådant som ingår i mina studier. Men bara för att jag borde läsa om exempelvis immunologi, så vill jag inget hellre än att kasta ut boken genom fönstret. Måste väl ha någonting att göra med att gräset alltid är grönare på andra sidan...

Imorgon blir jag gräsänka i knappt en månad framöver när Perre åker till Saxnäs och de vida fjällen för studier. (Kolla gärna in på Ricklundgården ifall du har vägarna förbi lappland) Eftersom jag känner han rätt bra vid det här laget så vet jag att god och riktig mat inte är nåt som den här killen prioriterar, så jag håller på att förbereda ett paket med godsaker att smyga ner i resväskan. Hi hi!

 +      =      

Något smartskaft har 1. Klippt upp låset på min fina cykel  2. Parkerat den utanför tvättstugan. Först när jag såg det blev jag riktigt tvärarg; här har jag ställt min låsta cykel på innergården, och ändå är det nån som får för sig att det är okej att klippa låset. Sen blev jag lite förnärmad. Varför lämnade dom/han/hon den utanför tvättstugan bara? Var den inte fin nog för tjuven?

Förmodligen har alla förhållanden sin akilleshäl; vissa är svartsjuka av sig, andra ägnar inte partnern tillräckligt mkt uppmärksamhet, osv. Den ömma punken i mitt och Perres förhållande måste vara hur vi hanterar inköp av mat. När jag och Perre är och strosar på Willys går vi efter helt olika kriterier. Pojken vill rejsa igenom butiken på två minuter och under tiden slänga ner morötter, lök och fiberpasta i korgen. Klart. Punk slut. Problemet uppstår sedan när jag gärna skulle bo i en livsmedelsaffär fall jag kunde. Går lääänge och jämför, luktar, klämmer och är sådär jobbigt konsumentkritisk. Jämför kilopriser som någon annan Plus-Sverker. Resultatet brukar bli att vi båda står surmulna i kassakön, upprörda över att den andre vägrat ge med sig vad gäller alla krav. Tills för nån månad sen, då vi kom på en brilliant ide för att sätta guldkant på förhållandet (håll i er nu) : vi tar var sin korg, och fyller den med vad man vill. Så där kan han gå med sin torra korg, medans min (efter en timme eller så) andas Italien, Leila Lindholm och varma munkar.




Puss, puss. Alla nöjda





Sen kan jag i och för sig förstå hans irritation, när jag använder extret svaga argument som "Men förpackningen är ju så söt!" Men det avslöjar jag ju förstås inte.

Gäng, oftast bestående av tjejer, i 12-16 års ålder. Särskilt bussar och spårvagnar verkar dom kunna dyka upp på, gärna i stora lemmelflockar. När man vill luta sig tillbaka och blunda eller försöka läsa igenom dagens föreläsning så kommer dom med sitt tjatter i femhundra decibel och walkmanmobilen med nån tuff (???) R´B låt spelandes som det självklart ska sjungas med i. Inte sällan ska det skrikas till nån som hamnat i andra vagnen. Jag vill inte lyssna på fjortisflabb om helgens kille, gårdagens middag eller morgondagens klädval tills jag får skavsår i öronen. Tack.

Så. Då var första och andra dagen på denna terminen till ända. Trodde det skulle bli en slapp första vecka, men vi körde igång direkt med en morfologikurs. Kan ju bli spännande.

Ibland är min fantasi för vild för mitt eget bästa. Som idag, när jag och Perre promenerat ner till hamnen för några timmarns mysigt målande. Där sitter jag med mitt akvarellblock i knät, när en svart mercedes (?) dyker upp i ögonvrån. Mitt på en tom hamn står den bara där, och minutrarna efter dyker en båt upp farligt nära oss. Den puttar på alldeles väldigt långsamt, och genast börjar mina grå arbeta. Självklart så måste det vara några maffiosos som bestämt träff där i avskildhet för knarkhandel, och jag ser för mitt inre hur vi vittnen blir nermejjade med automatvapen för att vi haft fräcketen att närvara. Plötsligt är jag mitt i en mörk bakgata i en Italiensk gränd, och jag kan nästan känna krutröken sticka i näsan. Plötsligt dimper jag ner i fromma Göteborg igen, när två nära nog normala femtioåringar kikar upp ur hytten och hälsar glatt. Snacka om synergieffekt.

I skrivandets stund så ser jag  genom vårt köksfönster att det brinner bortanför nämnda hamn. Al qaida? Hemlig bomb? Stålmannen som krashat? Fantastiska Fyran som har grillkväll? Vem vet...

Vaknade i morse av att varenda muskel i kroppen leker självmordspilot. Det ömmar inte bara för vartenda steg jag tar, utan till och med ifall jag försöker andas. Och allt för att jag igår fick för mig att köra lite styrketräning. Nu snackar vi inte lyfta skrot på gymmet, utan träning med egna kroppsvikten, och ändå känns det som att jag gått av på mitten. Eller som mormor skulle sagt om jag beklagat mig för henne: "Är du så lômmen och leabrôtten?"

Ett  digitalt ritbord, Simple minds ur högtalarna och lite lättsaltade caschewnötter. Ibland behövs det inte mer än så.

Nyss hemkommen efter en härlig (uppfriskande, om inte annat) löptur. Kände att benen behövde sträckas på efter gårdagens ansträngningar, d.v.s två hårda omgångar lazedome. Jag, som inte direkt skulle kalla mig en krigande amason, fastande ändå direkt. Adrenalinpumpande musik, rökiga och mörka gångar och vänner som genom ett trollslag förvandlas till smygande fiender fick verkligen nerverna på helspänn. Tassade runt i mina tystaste (där hade jag tänkt till!) skor och sköt för kung och fosterland, allt medans jag tyckte småsynd om nästa stackare som skulle få känna på min vrede. Döm sedan om min förvåning, när jag kommer bland dom sista!  "Det måste vara nåt fel på räkningen!", piper jag lite sorgset när jag får alla mina missade skott på papper, men sanningen är nog att jag är säkrare utan vapen än med.

Kvällen avslutades med smöriga popcorn på biopalatset. Sent omsider hade vi beslutat oss för att se Batman, the dark knight, och med facit i hand så var det alla gånger värt den hundralappen. Heath Ledger är underbar som den helgalne/überanalytiske Jokern, och vem kan undgå att bli lite småförälskad i Christofer Bale? En mörkare Batman än jag minns serien, men en härlig film med ett större djup än jag väntat mig.

För mer eller mindre exakt 1000 dagar sig blev jag och Sötnosen tillsammans, och det vet jag efterssom jag är en räknenörd och måste hålla reda på alla nuffror som har med allt mellan himmel och jord att göra.

Grattis till oss

Emellanåt trotsar solen de tunga regnmolnen här och tittar fram med varma strålar. Tur för oss som ska ner på stan och snurra runt på Kulturkalaset. Gårdagen spenderades mest inomhus, men i tisdags spelade Hellsongs som fick oss på Hisingen att gå man ur huse för att se underbara Hariett Ohlsson och hennes killar spela lounge metal i ett cirkustält. Gamla hårdrockslåtar i en lite annorluna tolkning, med finstämd gitarr, ett piano och en röst som får kroppshåren att ställa sig i givakt. Har ni inte lyssnat på dem än så är det hög tid. Prova deras suveräna version av Iron Maidens "Run to the hill".



                                                                 
                                                                      Kanske världens snällaste metal

   Så. Efterssom jag är ingefär lika up to date som som en genomsnittlig 85-åring, har jag inte uppdaterat bloggen föränn nu. Största delen av sommaren har obemärkt smugit sig förbi, och även om jag då och då tittat mig över axeln har jag missat den. Igen. Dock har jag ändå lyckats fånga några dagar. Snabbresumé: Jobb, höga kusten-vandring, pussande, saxnästrip, Dalarnabesök, glassätande och skogspromenerande. Charmen är att man inte behöver göra så mycket mer när man är hemma i norrland. Det kan vara hur härligt som helst ändå.
  Är tillbaka i västra götaland efter två månaders vistelse i hembygden. Hur skönt det än har varit att sova i sin gamla säng, fått middagen serverad utan att så mycket som lyfta ett lillfinger och strosa runt i granskogarna, så är det ändå lite av en lättnad att vara tillbaka i Göteborg. Äntligen kan man börja få in lite rutiner i dagarna, och kanske (om jag har tur) också få någonting vettigt gjort.
  Vad som är vansinnigt vettigt, är min och Saras cykelfixardag. Pimp my bike, tänkte jag. Och vips! befann vi oss bland testosteronstinna män på biltema, letandes efter innerslangar och sprayfärg som någon annan bilmekaniker. Min 75-kronorsmonark från Second hand börjar mer och mer se ut som en svart midsommarnattsdröm. Känner jag mig själv rätt finns det risk att jag går lös på den vita färgen också, och börjar spraya dödskallar över stänkskärmarna...