bofink

Såg 50 first dates igår. I vanliga fall är jag den som suckar högst och generat gömmer huvudet i soffkudden när jag ser sliskiga feelgood-filmer. För mig är det helt ofattbart hus vissa människor kan finna ett nöje i att frivilligt se filmer som får det att sticka och rycka i kräkreflexen, där klysha efter klysha avlöser varandra och man bara vill hoppa ut genom balkongen och hoppas att man landar på nåt hårt. Men filmen var faktiskt bra. Den var lagom fånig och värmde upp mitt hårda stenhjärta på ett skickligt sätt, utan att vara en film med resurser som Sagan om ringen. Det höga betyget skulle i och för sig kunna bero på att jag är en sucker för både Adam Sandler och Rob Schneider, men det hör inte hit. Den var ett riktigt hyggligt tidsfördriv en tisdagskväll.





Och varje dag kysstes vi som om det var första gången

From 010208 är moi lägenhets-hyresgäst! Vi fick det, ett förstahandskontrakt på en liten men nagagnde god lägenhet. Så på fredag smäller det...

Mm, sitter och smuttar på min björnbär-banan-smoothie. Utan att skryta har jag blivit riktigt bra på att göra allskönans bär- och fruktdrinkar. Det kan ju i och för sig bero på att jag tycker att det mesta förutom småspik och blodpudding är gott i matväg. Har i övrigt blivit riktigt huslig och  en smådesperat hemmafru. Trots mina hårda principer om att alltid dela lika på hushållsarbetet har samboförhållandet  hittills mest resulterat i att jag suckande föst ut Perre ur köket med ett "låt mig göra det själv" så fort han fattar ett grythandtag. Vad har hänt med mig? Helt plötsligt har jag fått för mig att jag är någon sorts kökskonstnär, där jag inbillar mig att mina pastasallader är matkonstens motsvarighet till Mona Lisa. Jag menar, hur kreativt kan en fläskkarré bli? 

Äntligen har ritbordet lyckats bli ikopplat till datorn, stay tuned för kommande verk...







Teri Hatcher får ge vika för en äkta hemmafru

Perfekt dag idag i Göteborg. Cirkus sju plusgrader och sol i mängder, vilket innebar att det var nästintill olagligt att stanna inomhus. Perre och jag snörade på löparskorna (som jag inte sprungit i sen i höstas...) och begav oss upp på Ramberget här i närheten. Som små viga apor (åtminstone en av oss) svingade vi oss mellan klipporna och träden, vilket nog kommer resultera i rejäl träningsvärk för mig imorgon.



   

Jag tar det rätt lugnt...                                                                  ... medan Perre står för det mer akrobatiska

Lördag eftermiddag, och jag är mätt och belåten. Perre och jag har nyss kommit hem från Naturhistoriska, där vi spenderat större delen av dagen med att teckna av gorillor och påfåglar. Även Göteborgs alla småbarnsfamiljer hade samlats som på kommando, där treåringar sprang runt som yra höns och föräldrar försynt försökte hyssja ner sina galna avkommor. Roligast var garanterat ändå när Perre, som stod helt stilla i djup koncentration med sin teckning, får en klapp på låret av en liten rödhårig tjej. Hon skulle ju bara testa ifall han också var uppstoppad och död. Trots allt liv så blev det ändå en väldigt trevlig dag tillsammans med allskönans uppstoppade djur. Ett klart tips till alla med även det minsta zoologiska intresset.

Oh, justja; Göteborgs universitet hade plats för mig här nere på Biomedicin, så jag får fortsätta med mina kemi- och biologistudier.  Jettebrrra.






Vi var inte de enda aporna där...

Första veckan i Göteborg avslutad, det är fredag och lönen har kommit. Frågar du mig, så är det livet på en pinne. Alla nya intryck har tagit knäcken på mig, så som den partypingla jag är ska jag spendera kvällen i sängen. Men innan jag slumrar sött ska jag ta min plånbok (eller, ja, nåt som närmast skulle kunna liknas vid en åtminstone) och sticka ner på stan. Får bara hoppas att jag inte blåser iväg innan dess; idag råder närmast orkanstyrka på vindarna, och jag kände mig som en ica kasse på vift när jag pallrade mig från skolan.

Vill se våran lägenhet nu! Nu, nu nu! Wroaaaa!

   Fick en underbar bok av Sanna i juklapp, Mitt liv som vanlig : en uppslagsbok från A till Ö av Amy Rosenthal, som jag läste ut i dagarna. Här får vi följa vanliga Amy i en biografi som skiljer sig från de klassiska genom att  den berättas i form av en lättsam encyklopedi istället för de sedvanliga, kronologiska sidorna. Trots att hon gång på gång poängterar att hon egentligen inte alls är speciell på något sätt fänglsas man som läsare och bläddrar ivrigt vidare, alla 303 sidor, från pärm till pärm. På ett osentimentalt sätt berättas om allt från första kärleken till vad vita tubsockor betyder för henne, och kanske är det just det som fängslar. Som en vanlig dödlig kan det ibland vara svårt att känna igen sig i Hillary Clintons vilja att erövra världen (nåja, mer eller mindre), och just det  faktum att man kan se sig själv i hennes bok gör att igenkänningsfaktorn är hög. 
   Idèn att bokföra sitt liv med tillsynes löslyckta ord mellan A och Ö är fullständigt brilliant, och gång på gång blir jag irriterad på mig själv över att jag inte kommit på den själv. Dessutom är pärmen klädd i lila sammet som jag ständigt bara måste smeka. Morr.

Nedan följer ett utdrag ur kapitel T, och jag kan inte annat än nicka instämmande:

Tanklock
Precis. Varenda. Gång. Jag ska tanka måste jag luta mig ut genom sidorutan för att se efter vilken sida tanklocket sitter på.

Nyss avklarat andra vardagen i Göteborg, där rosorna blommar (!?!) och plusgraderna stiger bra mycket högre än en smurf är lång. Den del av universitetet där jag ska hålla till ligger i ett underbart område bakom konstmuseèt, på Dicksonsgatan, och består av en gata med underbara hus i Engelsk/gotisk stil med mörkt tegel och portar till trädgården. Knarrande trätrappor och reglar istället för lås gör inget annat  än att späda på den gemytliga men samtidigt mystiska stämningen.

Sitter i soffan efter att ha lagat en sallad till middag och lunchlåda. Fetaost och marinerad pasta fick bli pricken över i. Har aldrig marinerat pasta förut, men rörde snabbt ihop olivolja, vinäger, peppar, rödlök och fusilli till en härlig röra. Behöver bara dra ett tag nu, sen blir det mums i köket.

Imorgon fortsätter min kamp mot mitt dåliga lokalsinne. Önska mig lycka till!





Institutionen. Bilden är från sommaren, men det är i princip lika grönt nu...

Knappt en och en halv timme till tentan i Östra pavaljonen, och jag sitter i en datasal på skolan. I Umeå råder det förövrigt full vår idag. Gräset är grönt (!) och luften luktar sådär härligt av asfalt som den brukar göra i mars. Trots att jag vet att det är moder jords svar på vår miljöförstöring, kan jag inte låta bli att tycka att just nu så känns det så skönt med plusgrader och sol.


Innan jag klev på bussen till Umeå ställde jag mig i en bankomatkö för att ta ut lite kontanter. Förstrött tittade jag mig omkring och upptäckte rätt snart att jag stog på en stenplatta med en text jag måste ha missat tidigare; "Årets Jazzstad 2006". Växeln, hallå, är detta Örnsköldsvik vi talar om? Samma stad som går under namnet Foppaland, tillber hockeypojkar på sina bara knän och knäpper dig på näsan om du så mycket som andas ordet "kultur"!? Jag måste ha hamnat i nåt parallelluniversum där allting är dess motsats. Borde nog köpa en lott idag, otur som jag brukar ha...

Imorgon flyttar jag, men saknar redan hemmet. Mitt rum, min säng, min familj, men mest av allt min mamma. I varje människas liv stöter man på personer som färgar och sätter djupa avtryck i ens själ, och för de flesta brukar ens mamma stå för en stor del av den biten. Jag kallar mig gärna feminist och pro-jämställdhet när någon frågar, men samtidigt tror jag att det är svårt för vilka som helst att knyta så starka band som man ofta hittar mellan en mor och hennes dotter. Någonstans på väg in i livet inser man att den här kvinnan, som burit dig i sin egen kropp, gått genom dygnslång förlossning och spenderat otaliga timmar på din sängkant för att trösta dig, verkligen älskar dig över alla gränser. Det här är inte frågan om nån Operah-propaganda eller fånig "Girl power", det är bara ett konstaterande att det finns krafter och känslor som sträcker sig längre än ett fyllegråt i Big Brother.





Du vet väl att du är bäst?

Sent om sider har även jag drabbats av den omåttligt populära förkylningen. Medan min kropp leker att den är någon skum blandning av niagarafallen och Rudolf med röda mulen, försöker jag klara av att gå på jobbet och sista-minuten-plugga till tentan på fredag. Men det ska nog gå bra, även om jag har lust att kasta mig över nåt vasst när halsen ömmar.

Förmodligen ska vi få förstahandskontrakt på en liten lägenhet, men peppar peppar... Hyresvärden borde ringa mig idag.

  Såhär i Januari verkar det vara mer regel än undantag att sitta med näsan nedtryckt i en kursbok, andäktigt (nåja) väntandes på terminens sista tenta. Jag råkar inte vara något undantag, och det är ännu många kapitel som ska avverkas innan jag äntligen kan andas ut. Tyvärr råkar min stora akilleshäl vara att jag ofta tycker det är mycket roligare att utmana Sandra sandra i Tv-spel eller äta popcorn, men det ska nog gå vägen ändå. Ska strax sätta mig med fysiologiboken och repetera endokrina systemet. Upphetsande...
  Tenta nästa fredag, varav kvällen sen ska spenderas på tåg ner till Göteborg. Trots att jag saknar Perre, så har jag redan hemlängtan. Mamma är alltid mamma, men det är kanske dags att klippa navelsträngen när man är 20 år fyllda.



 

Skickar två hemsamariter till dig, Sanna, så du blir frisk snart.