bofink

Har nyss vaknat och ska om nån timma bege mig till havet med min kära syster, som är på celebert besök. Hon har varit här sedan i onsdags, och innan hon lämnar staden i morgon ska vi hinna se liseberg ikväll också. Annars har det mest blivit stadsvandring i form av shopping (för er som älskar allt som är prickigt, färgglatt och... tja, småudda; besök Prickig katt´s båda butiker när ni kommer till Göteborg) och långa promenader längs vackra Lindholmen.

 

Prickig kanna på prickig katt

Det här med sötsaker ligger, om någon missat det, mig varmt om hjärtat. För tilltället har jag drabbats av någon svårare tårtpsykos och hyllar Leila som min gud. Jag upphör aldrig att förvånas över kreativiteten som ligger till drivkraft när bakverken skapas, och http://www.flickr.com/ är en underbar inspirationskälla.Titta och njut.

En av mina tillgångar råkar också vara ett av mina största problem, nämligen att jag är en obotlig drömmare. Jag har mängder av ideer, men i och med att dom är så många och avlöser varandra på löpande band kommer de flesta aldrig längre än till planeringsstadiet.

En dröm är att någon gång få öppna ett litet fik. Ett mindre, intimt med lagom plats för tjugo kaffesugna gäster. Anonymt med en liten skylt på utsidan, men som övergår i en orgie av färger, smaker och lukter för den som vågar sig över tröskeln. Skönlitterära verk på second hand-borden för den som tänkt stanna längre. Omaka stolar och fotöljer samsas med mängder av tårtfat och bakverk, och väggar där brokiga tapeter trängs med hemtrevlig konst.




Jag älskar glasburkar, och tycker att dom gör sig bäst med färgglada karameller i (som jag dessvärre också älskar). En hylla med sådana vore inte helt fel.



Sötsaker behöver inte vara synonymt med den lätt uttjatade Prinsesstårtan



Återigen det härliga körsbärstyget att hänga i fönstren


Som taget ur en Tim Burton-film




Alla ni som sett Pushing daisies (tack Sanna för det) vet att det är omöjligt att inte kära ner sig i the Pie Hole. Körsbärslampor, möblemang i regnbågens alla färger och självklart en massa gudomliga pajer.

Sanna utmanar mig att skriva en lista över mina fem senaste år, och jag kan inte göra annat än lyda och lämna över stafettpinnen till Fackel.


För fem år sedan (2003):
...hade jag ångest över att klippa navelsträngen till min högstadeiklass som jag spenderat tre intima år med. Jag tyckte att min näsa var det fulaste som sett dagsljus och var sådär lagom neurotisk och hypokondrisk. Lyssnade pinsamt mycket på 80´talshits som Gold och Sweet dreams, vilket gjorde att jag var övertygad om att jag var född 20 år för sent.

För tre år sedan (2005):
... var året jag blev myndig. Jag var überless på skolan och på att bo i en liten oreange stuga mitt ute i skogen i ingen-vet-vars och överlevde endast tack vare internet och Queen (så nördigt). Under hösten började jag och Perre smygdejta, och jag såg alltid fram emot helgerna som blev synonymt med filmtittande och pussande.

För ett år sedan (2007):
... läste jag matte och naturämnena för fullt, samtidigt som jag försökte dryga ut min skrala kassa genom att jobba kvällar på ålderdomshemmet. Jag insåg att världen inte kretsade kring lilla Övik började på allvar fundera på att flytta därifrån.

För tre månader sedan:
... var det slutet på februari och det hade hunnit gå drygt en månad sedan jag flyttat till Göteborg. Jag hade smått börjat anpassa mig från livet i småstaden och började trivas förträffligt. Spårvagnsåkande och Gôtt mos hade blivit en del av min vardag, men jag kunde fortfarande inte komma underfun med ifall "Men e du go eller" var en komplimang eller förolämpning. Det vet jag faktiskt inte än.

Igår:
... skolkade jag för att vara barnvakt i några timmar. Mot eftermiddagen cyklade jag och Linda ner på stan för att köpa lite fodertyg till våra sommarklänningar. Såg även Populärmusik från Vittula. Var lite skeptisk innan, då boken kändes "svåröversatt". Men det var helt okej. Hade bara inte föreställt mig Niila så snygg när jag läste föregångaren.

Idag:
... hade jag vad som kan förmodas vara världens absolut tråkigaste föreläsning. Det kändes som att föreläsaren utmanade sig själv i att framkalla fler gäspningar hos åhörarna är någon annan tidigare gjort. Tummen ner för "Desinfektion- kemisk och värmebaserad"

I morgon:
... ska jag och Morland gå på Saronskyrkans second hand nere på Brunnsgatan, och förhoppningsvis kommer jag hem med åtminstone ett fynd. Jag skulle behöva det nu, både materiellt och själsligt. På kvällen blir det förmodligen Indiana Jones på bio, även om jag inte sett de tidigare tre. Jag vet, "jorden till Johanna". Typ.

Om ett år:
... har jag snart läst fyra terminer biomedicin och har under det gångna året tränat för Göteborgsvarvet som jag nu genomför. Ännu en sommar hägrar, och kanske har min sparburk fyllts med så många kronor att jag har extrapengar för en Asienresa tillsammans med Perre.

En bit in i ett samtal med kvinna i 30-årsåldern:

"Åhå, du är nyinflyttad i Göteborg. Varifrån?"
"Jag är från Örnsköldsvik"
"Jasså?! Min svägerska är ifrån Villhelmina!"




Jaha? Oh, du. Min pojkväns farmor är ifrån Malmö, du kanske känner henner?

Intervallträning med Sara och Sindi runt och uppe på Ramberget; vad passar då bättre att avsluta löprundan med hembakt pizza med massa salami, lök och mozzarella?!

Idag är det som bekant början på slutet på veckan, och det ska firas i goda grannars lag med god mat och trevligt sällskap. En inte helt obekant kombination, då våra "moffa-dagar" blivit fler än vad som förmodligen är hälsosamt. Det innebär i princip att vi träffas och äter tills livsmedelspriserna stigit med flera procentenheter.

Dagen till ära står jag för sötsakerna, efterssom det är i princip det jag kan (dvs gillar) bäst. Leilas Devil´s food chocolate cace och en egenmodifierad persiko- hallonpaj bli några av ätbarheterna som står på menyn.






Knappast något viktväktarna skulle godkänna; antalet points överskrider uppskattningsvis veckobehovet...

Ingen kan väl ha undgått vårdstrejken som nu hunnit pågå i några veckor. Sjuksköterskorna har fått nog heter det, och kräver åtskilliga tusenlappar mer i månadspeng, och inget ont om det. När man jämför lönen en ssk (som det så energisparande heter på vårdspråk) tjänar med vem som helst med likvärdig utbildning, framstår den som skrattretande liten.

Detta är inte tänkt att bli ännu ett inlägg i debatten om sjuksköterskelönerna, som självklart ska ha uppskattning för det ovärderliga jobb de utför och gärna ett par,tre tusen extra i månaden. Det fick mig bara att fundera och reflektera kring det tillsynes mänskliga behovet att tillfredställa vår otillräcklighet och ständiga hunger med sådant av materiellt värde och pengar. Som drivna av något starkare än begäret efter mat och könsdrift, fluktar vi ogenerat efter större bilar, dyrare kläder och fetare bukar. När hyran är betald, god mat ställts på bordet och vi besökt liseberg en ljummen sommarkväll med hela familjen; vad mer behöver vi då egentligen? Blir vi aldrig nöjda?

När göken ska lägga sina ägg väljer den ut ett lämpligt värdpar, låt säga ett talgoxpar, dödar deras egna ugnar för att ersätta dem med sina egna och lämnar dem åt sistnämnda föräldrar för att själv glassa runt på sommarsemester. Något morbidt kanhända, men är det inte det vi håller på med? Vi sätter på skygglappar för vad som egentligen händer med vår (enda) jord, och blundar för naturkatastorfer och svält i söder. Vi sparkar på de som redan ligger genom att vägra dem stöd, annat än en extra hundralapp till Rädda barnen kring jul för att döva våra svartfläckade samveten. Vi producerar och komsumerar, men är snabba att låta andra ta ansvaret och konsekvenserna för vårt handlande.

Nånstans känns det som att vi driver vår egen art i döden.

Idag samlade jag på mig rejält med vuxenpoäng när jag köpte en vaxduk. Har länge gått och varit sugen på att köpa en, men haft svårt att bestämma mig för ifall det är snyggt och retro eller bara tantigt. Tillslut så struntade jag i vilket, och valde äntligen en med stora, röda jordgubbar på. Jag kommer förmodligen att tröttna på den rätt snart, men än så länge så ger den en mysig cafékänsla åt vårt minimala kök.

 

Ännu en härlig dag i solens och sommarens tecken. Har nyss duschat och lagat till en improviserad potatissallad, och ska nu dra över till grannen Sindi för lite grill och socialiserande.

Inflyttningsfest hos Morland ute i Bergsjön igårkväll. Väldigt mycket mys med lite vin, dillchips och trevligt sällskap. Timmarna flög iväg, innehållandes filosoferande kring framtid, DJ-ande vid stereon och allmänt surr kring de mest triviala företeelserna.



Har man inga skålar äter man chips ur kastruller.

Det finns som bekant smaker i alla dess former; folk avgudar lack och läder, frimärken och luktsuddisar. Själv händer det att jag emellanåt går igång på små glasburkar med hemmagjorda etiketter, söta bakverk och ekologiskt vetemjöl i små pappåsar. Franska örter och färgglada tårtdekorationer ger mig ilningar längs ryggraden. Smarta kökslösningar och lukten av nybakat får nackhåren att resa sig och jag suckar lyckligt över vedeldade spisar där jag föreställer mig sylt- och saftkok. Doktorns utlåtande skulle förmodligen syfta till en lättare variant av köksfetish.




Inte bara skådebröd




Oförsvarbart nog är jag svag för E-ämnen, gärna färgstarka på små flaskor



Drömmen är ett stort lantkök med hyllor och krokar i överflöd, som jag kan fylla med mina hemgjorda kardemummaskorpor och gudomliga teer.


Men ofta är jag inte så kräsen. Ge mig en bunke och en slickepott, och jag är nöjd.

På en lyktstolpe alldeles utanför vårt köksfönster sitter det alltsom oftast två duvor tätt intill varandra. Jag har svårt att tro att fåglar kan känna det vi kallar kärlek, men jag vill gärna tro att de hyser några slags känslor för varandra. Ett äkta par turturduvor, som stänger ute storstadens stress och och i lugn och ro tvättar varandras glänsande vingpennor. Helt ogenerat visar de oss andra sin vårförälskelse med all den uppvaktning och skönsång det innebär. Hanen ser så stolt ut när han emellanåt bröstar upp sig för sin utvalda, och det är nästan så att man anar hur hon rodnar under fjäderdräkten.





Romanser finns i alla former

Ibland är jag en sådan nostalgi-sucker. Som igårkväll, när jag satt hemma hos Sindi och vi plöjde oss igenom banorna i Bubble bobble, och plötsligt upptäckte att klockan var halv elva.



Jag var den blå Bob. Eller är det Bub?