bofink

Ingen kan väl ha undgått vårdstrejken som nu hunnit pågå i några veckor. Sjuksköterskorna har fått nog heter det, och kräver åtskilliga tusenlappar mer i månadspeng, och inget ont om det. När man jämför lönen en ssk (som det så energisparande heter på vårdspråk) tjänar med vem som helst med likvärdig utbildning, framstår den som skrattretande liten.

Detta är inte tänkt att bli ännu ett inlägg i debatten om sjuksköterskelönerna, som självklart ska ha uppskattning för det ovärderliga jobb de utför och gärna ett par,tre tusen extra i månaden. Det fick mig bara att fundera och reflektera kring det tillsynes mänskliga behovet att tillfredställa vår otillräcklighet och ständiga hunger med sådant av materiellt värde och pengar. Som drivna av något starkare än begäret efter mat och könsdrift, fluktar vi ogenerat efter större bilar, dyrare kläder och fetare bukar. När hyran är betald, god mat ställts på bordet och vi besökt liseberg en ljummen sommarkväll med hela familjen; vad mer behöver vi då egentligen? Blir vi aldrig nöjda?

När göken ska lägga sina ägg väljer den ut ett lämpligt värdpar, låt säga ett talgoxpar, dödar deras egna ugnar för att ersätta dem med sina egna och lämnar dem åt sistnämnda föräldrar för att själv glassa runt på sommarsemester. Något morbidt kanhända, men är det inte det vi håller på med? Vi sätter på skygglappar för vad som egentligen händer med vår (enda) jord, och blundar för naturkatastorfer och svält i söder. Vi sparkar på de som redan ligger genom att vägra dem stöd, annat än en extra hundralapp till Rädda barnen kring jul för att döva våra svartfläckade samveten. Vi producerar och komsumerar, men är snabba att låta andra ta ansvaret och konsekvenserna för vårt handlande.

Nånstans känns det som att vi driver vår egen art i döden.