bofink

Dom flesta börjar förr eller senare fundera kring ålderdomen och allt som kommer med den. De flesta jag känner i min generation är nästan lite rädda för att bli gammal, då de sätter likhetstecken mellan det och döden. Alla rynkor som väntar, de grå hårstråna som kommer krypa fram och en lätt krummen rygg ses ofta som ett förstadie till tiden då man kommer ligga still i en kista och på sin höjd ha sällskap av en mask eller två. Kanske är det också en tid av inaktivitet man är rädd för. I en värld där hets och stress belönas, är det svårt att se hur man ska kunna behålla aktning, när man år åderförkalkad i både kropp och knopp.

Jag är inte rädd att bli gammal. Det kan kanske tyckas lätt att säga det som en någolunda fräsh 21-åring, men jag försöker ändå ha den inställningen att ålderdomen kanske på något sätt kan göras åtråvärt. Förutsatt att man förverkligat (åtminstone några) drömmar, varför skulle det inte kunna vara höjden av frihet och lycka att sitta på sin pall och se allt man åstakommit. Iakta barnbarnen när de leker tafatt och ropa in dom på saft och bullar. Minnas när man fick sitt efterlängtade jobb, och hur det första kyssen brännde mot läpparna. Är det nåt jag törs skryta över, så är det hur bra jag kommer bli som tant. Nöjd kommer jag sitta vid min rullator och knåpa med min stickning eller rita några krummelurer i mitt ritblock. Förhoppningsvis har jag kvar mitt hår och kan knyta det i en knut i nacken. Kanske kommer jag morra till när jag för sjuttonde gången blir tvungen att riva upp alla maskor, eller när jag inte kommer på att jag lämnat mina glasögon i hallen (det gör jag redan). Allting kommer inte vara rosenrött, men det måste det inte vara. Ibland måste man våga vara bara nöjd.