bofink

Åh. Innan vi stängde våra blå igår tittade vi på the Elephant man, och det var länge sedan jag såg ett sådant mästervärk till film. Nära två timmar ren och skär filmkonst, där man som tittare kastades mellan hopp och förtvivlan när John Merrick plockades upp från slummen för att påbörja den långa och plågsamma vägen mot acceptans i artonhundratalets London. Jag grät mig igenom halva filmen. Inte bara för att den var så förtvivlat sorglig, utan också för att den var så vacker att jag fick gåshud ända upp i nackhåren. Se den, om inte för det estetiska, så åtminstone för att inte glömma det som kallas medmänsklighet och omtanke.