bofink

Ibland tappar jag tron på mänskligheten en smula. Inte särskilt mycket, men tillräckligt för att den inte ska känna särskilt stabil. Som idag, när jag traskade trapporna ner till innergården för att titta till Pärlan. Jag går förbi cykelstället en, två och tre gånger, men ser inte skymten av min fina Monark. Puts väck. Borta. Någon rutten själ har tagit sig in till innergården (vilket betyder att personen i fråga har någon form av koppling till hyreshuset) och sedan iskallt marcherat ut med min tvåhjuling, som jag lagt ner mången timme i form av upprustning på. Usch.