bofink

Allra käraste morfar åkte in på sjukhuset i torsdags, en propp i hjärnan meddelade mamma över telefonen. Vid 87 års ålder känns det som att det är mer regel än undantag att åka på någon form av åkomma, men det kom ändå som en kalldusch. Min lilla, stora morfar hör till det sega släktet, som envist klyvt sin ved och eldat sitt hus utan hjälp från kommun eller annan myndighet. Som ska masa sig och upp ned för trappen utan att sätta halkskydd under tofflorna eller låta någon annan än mormor sätta maten på bordet. Och nu har, trots hans vitalitet och tjurskallighet, en ful liten äcklig propp letat sig in i hans hjärna och härjat fritt. Jag hoppas på det bästa, naturligtvis, men ändå så dyker alla jobbiga "tänk om.."-tankar upp, och man börjar genast rannsaka sig själv. Har jag ställt upp tillräckligt? Har jag hälsat på ofta nog, har jag varit en tillräckligt god lyssnare när han velat berätta om sin ungdoms upptåg? Jag antar att det är lika för alla och ofrånkomligt, men när allt ställs på sin spets är det lätt att känna sig skyldig. Om mindre än två veckor åker jag hem, och jag kan knappt vänta tills jag får träffa honom igen. Lilla, stora morfar.