bofink

Imorgon flyttar jag, men saknar redan hemmet. Mitt rum, min säng, min familj, men mest av allt min mamma. I varje människas liv stöter man på personer som färgar och sätter djupa avtryck i ens själ, och för de flesta brukar ens mamma stå för en stor del av den biten. Jag kallar mig gärna feminist och pro-jämställdhet när någon frågar, men samtidigt tror jag att det är svårt för vilka som helst att knyta så starka band som man ofta hittar mellan en mor och hennes dotter. Någonstans på väg in i livet inser man att den här kvinnan, som burit dig i sin egen kropp, gått genom dygnslång förlossning och spenderat otaliga timmar på din sängkant för att trösta dig, verkligen älskar dig över alla gränser. Det här är inte frågan om nån Operah-propaganda eller fånig "Girl power", det är bara ett konstaterande att det finns krafter och känslor som sträcker sig längre än ett fyllegråt i Big Brother.





Du vet väl att du är bäst?