.
Igår hände något, för västkuststaden Göteborg, ytterst ovanligt; solen sken. Mitt på dagen skingrade sig plötsligt molnen och det var inte långtifrån att man hörde ett avlägset, körlett "Halleluja". Just när himlen blev sådär härligt Simpsons-blå, tog jag spårvagn 11 ut till Saltholmen med Linn och Johannes, för att fortsätta med båt ut i skärgården. För mig, som lätt blir stadssjuk, var det en välbehövs utflykt, med måsar, salta vindar och trånga grusvägar. Flakmopeder och härjade sjömän med pipa som för tankarna till Tjorven och Saltkråkan. Som att åka till världens ände, fast ändå vara så nära. Gôtt.
När kvällen kom var jag mätt på blåst och saltstänk, och kurade ihop mig med Perre och slog på No country for old men. En kvick film kring det outtömliga ämnet pengar och knark, med rappa dialoger och härligt torr humor, som jag fastnade för trots att jag inte alls brukar vara nåt fan av pang-pang och sydstatsdialekter. Enda minuset kom av att dålig hörsel, "no subtitles" och Tommy Lee Jones grötiga Texas-tugg inte är en bra kombination för hörupplevelsen.
När kvällen kom var jag mätt på blåst och saltstänk, och kurade ihop mig med Perre och slog på No country for old men. En kvick film kring det outtömliga ämnet pengar och knark, med rappa dialoger och härligt torr humor, som jag fastnade för trots att jag inte alls brukar vara nåt fan av pang-pang och sydstatsdialekter. Enda minuset kom av att dålig hörsel, "no subtitles" och Tommy Lee Jones grötiga Texas-tugg inte är en bra kombination för hörupplevelsen.
Kommentarer
Trackback
